Sa, idag landade jag i Sydafrika infor mitt volontarprojekt, som jag vantat lange pa. Ingen somn pa planet, men den vackraste fard jag nagonsin tagit, solnedgang, Afrikanska stader upplysta i natten och en underbar soluppgang.
Avril och Peter kom och hamtade mig pa flygplatsen, och anda sedan dess har jag kannt mig trygg och val omhandertagen, plus att jag traffat massor med trevliga manniskor som ocksa ska jobba pa barnhemmet. Borjar jobba dar pa mandag, och langtar verkligen. Idag sa de att reglerna dar ar annorlunda, och att man far ta hem ett barn over en dag eller tva till exempel. Kanns underligt. Det kanns lockande, men hur mar barnen av att fara runt? Far se hur jag kanner sen och hur jag gor. Sa Sean, nu lassar jag kanske in en massa barn till dig!
So, today I landed in South Africa before my volunteering project, that I have been waiting a long time for. No sleep on the plane, but the most beautiful journey I have ever had, sunset, African cities bright at night and a wonderful sunrise.
Avril and Peter picked me up from the airport, and ever since I have felt safe and well taken cared of, plus that I have met a lot of very nice people that also will work in the orphanage. Start working on Monday, and am longing so much. Today they said that the rules there are different and you are allowed to bring a child home over a day or so. Feels strange. How will the kids feel about changing places that often? Will see how I feel later on what to do. So Sean, now I am throwing in a bunch of kids in your flat!
fredag 29 augusti 2008
torsdag 21 augusti 2008
45000 borta! / Lost 45000!
Hemma igen för min mellanlandning, men glädjen att vara hemma igen blev inte långvarig då Sean ringde mig igår och meddelade att hans konto blivit länsat på 45000 kr. Tydligen har någon kopierat hans uppgifter på kortet när han betalat på något ställe och gjort ett nytt kort, för han har fortfarande kortet kvar. Har varit till banken idag och det verkar lösa sig, att han får pengarna tillbaka.
Home again for my pit stop, but the joy of being home again was short when Sean phoned me yesterday to say his account had been stripped on 45000 SEK. Obviously somebody copied his card details and made another card to go shopping with, because he still has his card. Have been to the bank today, and it seems to be able to fix, that he gets the money back.
Home again for my pit stop, but the joy of being home again was short when Sean phoned me yesterday to say his account had been stripped on 45000 SEK. Obviously somebody copied his card details and made another card to go shopping with, because he still has his card. Have been to the bank today, and it seems to be able to fix, that he gets the money back.
tisdag 12 augusti 2008
Gå med mig / take a walk with me
Idag tog jag och Julia en promenad in till staden som ligger ca 2 km från vår lägenhet. Innan vi går ut har jag alltid handen full av småmynt för de utslagna, så inte folk ser var jag tar pengarna ifrån. Julia har på sig sin lilla ryggsäck och där har jag bara tillräckligt med pengar till det vi ska köpa. Hälsar på Peter, en servitör vi lärt känna på vårt stamställe precis innanför utgången. Han ger oss några vänliga ord och ett God Bless innan vi går ut. Jag ska beskriva vägen för er, vi går ut genom det fina shoppingcentrets dörrar (vår värld) och tar till vänster. Utanför märks redan skillnaden i standard, ofta står en man och rotar i soptunnan. På rad står taxibilar och taxichaufförerna står och pratar med varandra, några följer en med blicken för att se om man ska be om skjuts. En del bilar kan ha en ihoptejpad ruta och nästan inga har bälten.
Vi går gatan rakt fram, men vi måste korsa några gator, och att korsa gatorna här är som att väja för missiler. Bilar kommer från alla håll vare sig det är grönt eller rött. Grön gubbe slutar blinka innan man tagit 5 steg över ibland en 4-filsväg. Därav står man gärna 5 minuter innan man går över för att vara säker, och det är länge när man bara står. Kliver man sedan upp på trottoaren måste man se var man sätter fötterna så det inte är något hål eller brunn där.
Utanför den Asiatiska restauranten några meter bort sitter alltid en man, med en tom coca-cola pappersmugg och ett par plastpåsar med vad verkar vara kläder. Han ber aldrig om något. Han är den enda vita hemlösa person jag sett här än så länge. Lite längre bort står någon eller ett par vid övergångsställena och säljer the Big issue, en tidning med samma syfte som Situation Stockholm. Jag köpte en första veckan här och lovade en man att köpa nästa av honom när den kom ut. -Fredag, sa han. Idag står en annan lika sliten man där vid övergångstället och försöker sälja tidningen till bilarna som åker förbi, jag har redan lovat den andra mannen att köpa av honom så jag vill inte göra denna man besviken, så vi försökte skynda oss över gatan innan han skulle nå fram till oss. Precis när vi tänkte gå kom han med ett leende och säger att vi inte skulle gå över än, att det fortfarande kommer bilar. Vi skulle vänta, det är farligt. Han sa: Jag ska hjälpa er, gå när jag går, och det gjorde vi. Han försöker inte ens sälja oss sin tidning, och jag känner mig dum.
Lite längre bort ligger det dyraste hotellet i Kapstaden - Mount Nelson. Utanför står alltid en vakt. Också där känns kontrasten bara av att titta åt vänster, där hotellet ligger, och sedan åt höger, där parken ligger och de utslagna sitter på bänkarna i vinterjackor och sover.
På vägen möter vi alla möjliga människor, och man förstår varför det kallas regnbågsnationen. En indisk kvinna går med sitt barn invirad i en filt, vilket verkar vara vanligt här, ett turistpar vad det verkar har en liten pojke efter sig, kanske nio år, som mannen ger en hård knuff när han verkar ha tröttnat, med barnets leende svar "Hey man, what´s wrong with you?" Bara några meter bort står en man med långt skägg och dreadlocks och lutar sig in genom ett krogfönster, även om de satt upp vassa spikar för att förhindra detta, och vi ser hur han får en slant av en turist som ursäktar sig med att det inte var så mycket. Vi hittar ett matställe som verkar vara bra. Man ser att det bara är för lokalbefolkningen av alla blickar man får när man går in. Inser att detta var ett muslimskt matställe, med halalkött. I turistböckerna står det att man ska se ut som om man är säker och gör detta varje dag så de tror man är inhemsk när man är ute, så det känns konstigt att sätta sig där som om man jämt brukar göra så, men en kvinna i slöja bryter tystnaden med att kommentera att min köttpaj såg god ut. Andas ut lite efter detta.
Vi går omkring litegrann innan vi tar taxin tillbaka hem, till vår låtsasvärld av skyltfönster och bara glada människor.
Bilden visar höghuset vi bor i, blickar tillbaka på väg till centrum.
Today me and Julia took a walk to town that is about 2 km away from our flat. Before we go out I always have the hand full of small coins for the homeless, so people can´t see where I take the money from. Julia is wearing her little backpack and there I only have enough money for what we are going to buy. Say hello to Peter, a waiter we´ve gotten to know on our regular café just inside the entrance. He gives us a few friendly words and a God Bless before we go out. I will describe the way to you, we leave the nice shoppingcentre (our world) and take to the left. Outside the difference in standard is already showing. Often there is a man standing going through a bin. There is a row of taxis all the time where the taxidrivers are standing talking to each other, some are following you with their eyes to see if you will ask for a lift. Some cars might have a window made of parcel tape, and almost none have belts.
We are walking the road ahead, but we have to cross some streets, and to cross the streets here is like ducking for missiles. Cars come from all directions no matter if it is green or red. The green man stops blinking after maybe 5 steps on sometimes a 4 lane road. Which makes you stand for at least 5 minutes just to make sure, and that is a long time when you´re just standing. Then when you walk up on the sidewalk you´ve got to make sure you´re not stepping into any holes or wells.
Outside the Asian restaurant a few meters away there is always a man sitting there, with an emtpy coca-cola paper cup and a couple of plastic bags with what looks to be clothes. He is never asking for anything. He´s the only white homeless person I have seen here so far.
A bit further away stands someone or a couple to sell the magazine the Big Issue. I bought one the first week here, and promised a man to buy the next issue when it came out. -Friday he said. Today there is another scruffy man standing there by the crossing trying to sell the magazine to the passing cars. I´ve already promised the other man to buy from him, and I don´t want to disappoint this man, so we try to hurry over the road before he get to us, but just as we are about to walk he approach us and said with a smile: "no no no, there are cars coming all the time, it´s dangerous..I´ll help you, wait until I go". He doesn´t even try to sell us a magazine, and I feel stupid.
A bit further along the road is the most expensive hotel in Cape Town - Mount Nelson. Outside there is always a guard standing. Also there you see the contrast just by looking to the left where the magnifique hotel is, and to the right where the park is, where the homeless are sitting with their winterjackets on sleeping.
On the way we meet all sorts of people, and we understand why it is called the rainbow nation. An Indian woman is walking with her baby wrapped in a blanket, which seem to be common here. A tourist couple are followed by a little boy, maybe 9 years old, the man gave the boy a hard push away from them when he got tired of it, and the boy said with a smile "hey man, what´s wrong with you?" Just a few metres away stands a scruffy man with a long beard and dreadlocks leaning in through a bar window, although there are spikes there to prevent these things. I see him getting money from a tourist, who is saying "sorry it is not so much". We find a lunch place, which seems good. We enter and feel all eyes on us. We notice this is a lunch place for muslims, they serve halal meat. In the tourist books it says to look confident so people won´t think you are a tourist, and it feels strange to sit down pretending you´ve done this a thousand times, but the silence is broken by a woman in a veil who comments on how yummy my meat pie looks. I relaxed better after this.
We walk around a bit before we take a taxi home, to our pretend world of shopping windows and only happy people.
The photo is showing the tall building we are living in, looking back on our way to the centre.
Vi går gatan rakt fram, men vi måste korsa några gator, och att korsa gatorna här är som att väja för missiler. Bilar kommer från alla håll vare sig det är grönt eller rött. Grön gubbe slutar blinka innan man tagit 5 steg över ibland en 4-filsväg. Därav står man gärna 5 minuter innan man går över för att vara säker, och det är länge när man bara står. Kliver man sedan upp på trottoaren måste man se var man sätter fötterna så det inte är något hål eller brunn där.
Utanför den Asiatiska restauranten några meter bort sitter alltid en man, med en tom coca-cola pappersmugg och ett par plastpåsar med vad verkar vara kläder. Han ber aldrig om något. Han är den enda vita hemlösa person jag sett här än så länge. Lite längre bort står någon eller ett par vid övergångsställena och säljer the Big issue, en tidning med samma syfte som Situation Stockholm. Jag köpte en första veckan här och lovade en man att köpa nästa av honom när den kom ut. -Fredag, sa han. Idag står en annan lika sliten man där vid övergångstället och försöker sälja tidningen till bilarna som åker förbi, jag har redan lovat den andra mannen att köpa av honom så jag vill inte göra denna man besviken, så vi försökte skynda oss över gatan innan han skulle nå fram till oss. Precis när vi tänkte gå kom han med ett leende och säger att vi inte skulle gå över än, att det fortfarande kommer bilar. Vi skulle vänta, det är farligt. Han sa: Jag ska hjälpa er, gå när jag går, och det gjorde vi. Han försöker inte ens sälja oss sin tidning, och jag känner mig dum.
Lite längre bort ligger det dyraste hotellet i Kapstaden - Mount Nelson. Utanför står alltid en vakt. Också där känns kontrasten bara av att titta åt vänster, där hotellet ligger, och sedan åt höger, där parken ligger och de utslagna sitter på bänkarna i vinterjackor och sover.
På vägen möter vi alla möjliga människor, och man förstår varför det kallas regnbågsnationen. En indisk kvinna går med sitt barn invirad i en filt, vilket verkar vara vanligt här, ett turistpar vad det verkar har en liten pojke efter sig, kanske nio år, som mannen ger en hård knuff när han verkar ha tröttnat, med barnets leende svar "Hey man, what´s wrong with you?" Bara några meter bort står en man med långt skägg och dreadlocks och lutar sig in genom ett krogfönster, även om de satt upp vassa spikar för att förhindra detta, och vi ser hur han får en slant av en turist som ursäktar sig med att det inte var så mycket. Vi hittar ett matställe som verkar vara bra. Man ser att det bara är för lokalbefolkningen av alla blickar man får när man går in. Inser att detta var ett muslimskt matställe, med halalkött. I turistböckerna står det att man ska se ut som om man är säker och gör detta varje dag så de tror man är inhemsk när man är ute, så det känns konstigt att sätta sig där som om man jämt brukar göra så, men en kvinna i slöja bryter tystnaden med att kommentera att min köttpaj såg god ut. Andas ut lite efter detta.
Vi går omkring litegrann innan vi tar taxin tillbaka hem, till vår låtsasvärld av skyltfönster och bara glada människor.
Bilden visar höghuset vi bor i, blickar tillbaka på väg till centrum.
Today me and Julia took a walk to town that is about 2 km away from our flat. Before we go out I always have the hand full of small coins for the homeless, so people can´t see where I take the money from. Julia is wearing her little backpack and there I only have enough money for what we are going to buy. Say hello to Peter, a waiter we´ve gotten to know on our regular café just inside the entrance. He gives us a few friendly words and a God Bless before we go out. I will describe the way to you, we leave the nice shoppingcentre (our world) and take to the left. Outside the difference in standard is already showing. Often there is a man standing going through a bin. There is a row of taxis all the time where the taxidrivers are standing talking to each other, some are following you with their eyes to see if you will ask for a lift. Some cars might have a window made of parcel tape, and almost none have belts.
We are walking the road ahead, but we have to cross some streets, and to cross the streets here is like ducking for missiles. Cars come from all directions no matter if it is green or red. The green man stops blinking after maybe 5 steps on sometimes a 4 lane road. Which makes you stand for at least 5 minutes just to make sure, and that is a long time when you´re just standing. Then when you walk up on the sidewalk you´ve got to make sure you´re not stepping into any holes or wells.
Outside the Asian restaurant a few meters away there is always a man sitting there, with an emtpy coca-cola paper cup and a couple of plastic bags with what looks to be clothes. He is never asking for anything. He´s the only white homeless person I have seen here so far.
A bit further away stands someone or a couple to sell the magazine the Big Issue. I bought one the first week here, and promised a man to buy the next issue when it came out. -Friday he said. Today there is another scruffy man standing there by the crossing trying to sell the magazine to the passing cars. I´ve already promised the other man to buy from him, and I don´t want to disappoint this man, so we try to hurry over the road before he get to us, but just as we are about to walk he approach us and said with a smile: "no no no, there are cars coming all the time, it´s dangerous..I´ll help you, wait until I go". He doesn´t even try to sell us a magazine, and I feel stupid.
A bit further along the road is the most expensive hotel in Cape Town - Mount Nelson. Outside there is always a guard standing. Also there you see the contrast just by looking to the left where the magnifique hotel is, and to the right where the park is, where the homeless are sitting with their winterjackets on sleeping.
On the way we meet all sorts of people, and we understand why it is called the rainbow nation. An Indian woman is walking with her baby wrapped in a blanket, which seem to be common here. A tourist couple are followed by a little boy, maybe 9 years old, the man gave the boy a hard push away from them when he got tired of it, and the boy said with a smile "hey man, what´s wrong with you?" Just a few metres away stands a scruffy man with a long beard and dreadlocks leaning in through a bar window, although there are spikes there to prevent these things. I see him getting money from a tourist, who is saying "sorry it is not so much". We find a lunch place, which seems good. We enter and feel all eyes on us. We notice this is a lunch place for muslims, they serve halal meat. In the tourist books it says to look confident so people won´t think you are a tourist, and it feels strange to sit down pretending you´ve done this a thousand times, but the silence is broken by a woman in a veil who comments on how yummy my meat pie looks. I relaxed better after this.
We walk around a bit before we take a taxi home, to our pretend world of shopping windows and only happy people.
The photo is showing the tall building we are living in, looking back on our way to the centre.
måndag 11 augusti 2008
Camps Bay
Igar gick vi en 2 timmars promenad till Camps bay, det var en timmes uppforsbacke och en timmes nedforsbacke, puh. Vi nadde till sist den vackra stranden med den finaste sand jag sett, och byggde sandslott. Sedan traffade vi Seans chefer och tittade ocksa pa hans nya lagenhet han ska hyra from manadsskiftet. Det var underbart varmt vader, och vi sag en orn!
I forrigar skulle vi ha akt till Robben Island dar Nelson Mandela satt i fangelse, men batturen var installd, sa vi ska forsoka gora det nasta vecka istallet. Vilket pa satt och vis ar tur for da hinner jag lasa mer av hans bok. (Tack igen Pascale for lanet). Istallet tog vi en sightseeing battur runt hamnen och sag massa salar, vilket Julia var valdigt glad over. Borjar sakna folk darhemma nu, kanns att man varit borta ett tag.
Yesterday we took a 2 hours walk to Camps bay, it was one hours uphill and one hours downhill.. We finally reached the beautiful beach with the nicest sand I've ever seen and built a sandcastle, met Sean's bosses and had a look at his new flat he will be renting from the end of the month. It was such a lovely warm weather, and we also spotted an eagle!
Day before yesterday we were supposed to have gone to Robben Island where Nelson Mandela was prisoned, but the boat trip was cancelled, so we will try to do it next week instead. Which in a way is good, because then I have a chance to read a bit more of his book (Thanks again Pascale for lending it to me). Instead we took a sightseeing tour around the harbour and saw lots of seals, to Julia's great pleasure. Starting to miss people at home now, can feel I've been away for a while.
I forrigar skulle vi ha akt till Robben Island dar Nelson Mandela satt i fangelse, men batturen var installd, sa vi ska forsoka gora det nasta vecka istallet. Vilket pa satt och vis ar tur for da hinner jag lasa mer av hans bok. (Tack igen Pascale for lanet). Istallet tog vi en sightseeing battur runt hamnen och sag massa salar, vilket Julia var valdigt glad over. Borjar sakna folk darhemma nu, kanns att man varit borta ett tag.
Yesterday we took a 2 hours walk to Camps bay, it was one hours uphill and one hours downhill.. We finally reached the beautiful beach with the nicest sand I've ever seen and built a sandcastle, met Sean's bosses and had a look at his new flat he will be renting from the end of the month. It was such a lovely warm weather, and we also spotted an eagle!
Day before yesterday we were supposed to have gone to Robben Island where Nelson Mandela was prisoned, but the boat trip was cancelled, so we will try to do it next week instead. Which in a way is good, because then I have a chance to read a bit more of his book (Thanks again Pascale for lending it to me). Instead we took a sightseeing tour around the harbour and saw lots of seals, to Julia's great pleasure. Starting to miss people at home now, can feel I've been away for a while.
tisdag 5 augusti 2008
En vecka har gatt/ A week has passed
Nu har jag varit har i en vecka och hunnit med massor, efter det jag skrev tidigare har vi akt ner med taget for att se pingviner. Taget ar farligt att aka enligt bockerna och informationen jag fick av volontarresor, om det inte ar hogsasong och i forsta klass. Det ar inte hogsasong, och vi kopte forsta klass biljetter, men da vi precis skulle hinna med taget sprang vi pa i sista vagnen. Som tur ar hande inget. En afrikan papekade pa vagen tillbaks for oss att det ar farligt att sitta nagon annanstans an i forsta klass.
Vi har ocksa besokt slottet, det var intressant. Pa egen hand har jag och Julia inte vagat oss ut nagot speciellt langt, da man marker att det inte ar sakert. Slutar har for idag. Hej da
Vi har ocksa besokt slottet, det var intressant. Pa egen hand har jag och Julia inte vagat oss ut nagot speciellt langt, da man marker att det inte ar sakert. Slutar har for idag. Hej da
Now I have been here a week and done loads. After what I earlier wrote we went down to see the penguins. The train is dangerous to go on according to the books and the information I got from volontarresor, if it is not the high season and you go in first class. It is not high season, and we bought first class tickets, but just because we were about to miss the train we jumped onto the last carriage. Luckily nothing happened. An African man pointed out to us on the way back how dangerous it is to sit anywhere else than first class.
On our own me and Julia havent dared to go far, cause one can tell it is not safe. Will end this here for now. Bye
We also visited the castle, it was very interesting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
