Ja, igar gick vi ut pa annu en promenad med barnen in till centrum, dar finns en snall frukthandlare som alltid ger barnen frukt att ta med sig till barnhemmet. Har gatt dit nagra ganger och kanner mig anda ganska saker, men igar sa hande det. Vi var tre volontarer och fem barn, varav tva dubbelvagnar och en i en egen vagn. Medan Stina sprang bort till frukthandlaren kommer en aldre man fram och fragar efter smapengar. Nej, sa jag till mannen, vi tar aldrig med oss pengar ut, vilket var sant, och da drar han upp en stor kniv ur fickan och borjar saga hotfulla saker pa Afrikaans medan han gor huggrorelser med kniven mot mig. Ashley satt med ryggen mot honom, sa hon sag det aldrig, medan mannen gick bort lite fran oss sa jag vad som hant, och vi var tvungna att stanna kvar, for vi kunde inte dra alla vagnarna sjalva. Som tur ar kom Stina tillbaka precis och jag forklarade situationen och gick ivag, lite skakis. Lite langre bort kom en dam fram till oss (for knivmannen var lite bakom oss) och sa at oss att akta oss for den mannen, for han har en kniv i bakfickan. Vilket vi nu redan visste. En man var snall och foljde oss en bit pa vagen och bad oss peka ut vem som gjorde det, detta ar vardagen for manga, och det ar skrammande. Detta fick mig att inse hur fort det kan ga nar det val hander, och nu tanker jag inte ga ut dit nagot mer iaf, utan bara pa valdigt sakra stallen (Beratta INTE detta till mamma eller Julia saklart...)
Senare tog jag, Therese, Stina, Yvonne och Ashley en taxi upp till signal hill for att se solnedgangen. Det var Yvonnes sista dag, sa vi ville gora nagot speciellt, och det var det verkligen, en underbart vacker solnedgang! Ska lagga upp bilder i morgon. Senare pa kvallen gick vi pa en trendig restaurant som heter Sinns i Wembley square och traffade ett stort gang nya volontarer, de flesta svenskar. Valdigt trevligt, och det ar otroligt hur manga nya vanner man far pa en san har resa.
Stina och Therese sov over hos Sean inatt, och pa formiddagen akte vi ner till Camps bay till den harliga stranden och solade. Vi lyxade till det med solsangar. Det var harligt att se vagorna rulla in och se det glittrande havet, fast det blaste ganska mycket.
Yesterday we took another walk into the town centre with the children. There is a fruit seller who always gives us fruit to bring back to the orphanage, very kind of him. I've felt quite safe walking there when we are so many, but yesterday it happened. We were three volunteers and five children, in two double prams and one single. Whilst Stina runs to the fruit seller this old man comes up to us and asks us for change, I told him we never bring money with us, which was true, and then he takes up this big sharp knife and makes stabbing movements towards me and sounds threatening in Afrikaans. Ashley was sitting with her back towards him, so she never saw what he did, whilst the man walked away a bit from us I told her what happened, but we had to stay there, cause there was no chance we could take all prams with us just the two of us, but luckily Stina came, I explained the situation, and we rapidly moved away a bit shaken by the incident.
A bit further away a lady comes up to us and says (because the knife man was just a bit behind us) "be careful with that man, he has a knife in his back pocket". We had already found that out though.. A man was kind enough to walk us a bit on the way, and asked us to point out who did it. It is shocking how this is everyday life for so many people, and it made me realize how quickly something like this can happen, you can never be prepared. I will never go there again now. Only stick to the safe safe safe places, if such exists... I just wrote in Swedish, don't let my mother or Julia know about this...
Later, me, Stina, Therese, Ashley and Yvonne took a taxi up to Signal hill to see the sunset. It was Yvonne's last day and we wanted to do something special, and it really was, an absolutely amazing sunset. Will put pictures up tomorrow. Later at night we went to a quite trendy restaurant called Sinns in Wembley Square which was very nice, there we met a lot of new volunteers, mostly Swedish girls, and that was nice. It's amazing how many new friends you make on a journey like this.
Stina and Therese also spent the night at Sean's place tonight, and in the morning we went down to Camps bay to the lovely beach. We even had the luxury of sun beds. It was so nice lying there watching the waves roll in and the glittery sea, although it was quite windy.
lördag 4 oktober 2008
torsdag 2 oktober 2008
Sa liten! / So small!
Tillbaka pa barnhemmet idag. Tog taget i morse med Yvonne, en skotsk tjej. Det ar storhelg har, sa nagra barn var inte dar idag utan hemma hos sina foraldrar, det var bara 6 barn att ta hand om, sa da tankte vi att vi kunde ta med dem ut pa en promenad, for pa den manaden jag varit har har de inte de minsta varit ute utanfor barnhemmet en enda gang. Nar vi klatt pa barnen kom en i personalen fram och berattade att en volontar blivit ranad precis utanfor barnhemmet morgonen innan, hon blev av med sin mobiltelefon, och ville bara kolla att jag inte skulle ga ensam.
Vi tog sjalvklart inte med oss nagra vardesaker, och gick ut. Den aldsta pojken, Ivan, studsade upp och ner i vagnen och gav ivag massor med glada tjut. Han var sa exalterad over att fa komma ut, det var en san syn! En annan flicka, som brukar grata ofta, och som hade gratit hela morgonen var knapptyst hela vagen och beundrade den lilla strommen, de herrelosa hundarna, bilarna som tutade och graset.
Efter lunchen fick jag bada den allra minsta Eloise, oj sa skor hon ser ut, jag visste nastan inte hur jag skulle gora, jag kunde balansera hela hennes kropp med en hand. Den minsta blojan rackte upp till brostvartorna pa henne. Sedan skulle hon klas pa, eftersom hon ar for tidigt fodd maste hon halla varmen, sa det var vattentata underbyxor, strumpbyxor, body, fleece-overall och tre filtar och sin lilla mintgrona mossa. Hon skakade av kold nar jag kladde pa henne, stackarn.
Kl 16 ungefar, badas barnen, och sedan laggs de i sangen dar de vantar pa sin nattflaska, de ar riktigt griniga precis innan vallingen ar klar, och da brukar vi sjunga for dem. De alskar att hora oss sjunga, de blir som hypnotiserade ibland. Daniel var snall, jag sjong for honom nar vi bytte bloja idag, och han appladerade mig. Hihi
Back in the orphanage today. Took the train this morning with Yvonne, a Scottish girl. Its a red day here, so many children were home with their families, there was only 6 kids in the A-group today, so we decided to take them out for a walk in their prams, because during the month I have been here, the A group children hasnt been on the other side of the fence. When we had dressed the children a member of staff came up to me and said a volunteer was mugged yesterday morning right outside the orphanage, she had lost her mobile phone, and just wanted to make sure I wasnt going alone.
We of course didnt bring any valuables and went out. The oldest boy, Ivan, was so excited he was all bouncy in his pram, and made lots of happy noises. He was so happy to be outside, and that was beautiful to see his joy. Another girl, who cries a lot, and who had been crying all morning turned absolutetly silent, and were watching the stream, the stray dogs, the beeping cars and the grass with big eyes.
After lunch I got to give the smallest baby, Eloise, a bath. She looks so fragile. I almost didn't know how to do it, I could balance her whole body with only one hand. The smallest nappy reached her up to her nipples. Then when dressing her, since she is a premature, she needs to be kept warm, so on top of nappy, she had waterproof knickers, stockings, thin overall, warm fleece overall, 3 blankets and a green hat. She was shivering from cold as I dressed her, poor thing.
Around 4 pm, the rest of the babies are bathed, and then they are placed in the beds in await of their bed time bottle. Before they get their bottles they are quite restless and noisy, and hungry of course, so we normally sing to them. They love hearing us sing, they almost become hypnotized. Daniel was so kind, as I was singing to him when I changed his nappy he applauded me.. haha.
Vi tog sjalvklart inte med oss nagra vardesaker, och gick ut. Den aldsta pojken, Ivan, studsade upp och ner i vagnen och gav ivag massor med glada tjut. Han var sa exalterad over att fa komma ut, det var en san syn! En annan flicka, som brukar grata ofta, och som hade gratit hela morgonen var knapptyst hela vagen och beundrade den lilla strommen, de herrelosa hundarna, bilarna som tutade och graset.
Efter lunchen fick jag bada den allra minsta Eloise, oj sa skor hon ser ut, jag visste nastan inte hur jag skulle gora, jag kunde balansera hela hennes kropp med en hand. Den minsta blojan rackte upp till brostvartorna pa henne. Sedan skulle hon klas pa, eftersom hon ar for tidigt fodd maste hon halla varmen, sa det var vattentata underbyxor, strumpbyxor, body, fleece-overall och tre filtar och sin lilla mintgrona mossa. Hon skakade av kold nar jag kladde pa henne, stackarn.
Kl 16 ungefar, badas barnen, och sedan laggs de i sangen dar de vantar pa sin nattflaska, de ar riktigt griniga precis innan vallingen ar klar, och da brukar vi sjunga for dem. De alskar att hora oss sjunga, de blir som hypnotiserade ibland. Daniel var snall, jag sjong for honom nar vi bytte bloja idag, och han appladerade mig. Hihi
Back in the orphanage today. Took the train this morning with Yvonne, a Scottish girl. Its a red day here, so many children were home with their families, there was only 6 kids in the A-group today, so we decided to take them out for a walk in their prams, because during the month I have been here, the A group children hasnt been on the other side of the fence. When we had dressed the children a member of staff came up to me and said a volunteer was mugged yesterday morning right outside the orphanage, she had lost her mobile phone, and just wanted to make sure I wasnt going alone.
We of course didnt bring any valuables and went out. The oldest boy, Ivan, was so excited he was all bouncy in his pram, and made lots of happy noises. He was so happy to be outside, and that was beautiful to see his joy. Another girl, who cries a lot, and who had been crying all morning turned absolutetly silent, and were watching the stream, the stray dogs, the beeping cars and the grass with big eyes.
After lunch I got to give the smallest baby, Eloise, a bath. She looks so fragile. I almost didn't know how to do it, I could balance her whole body with only one hand. The smallest nappy reached her up to her nipples. Then when dressing her, since she is a premature, she needs to be kept warm, so on top of nappy, she had waterproof knickers, stockings, thin overall, warm fleece overall, 3 blankets and a green hat. She was shivering from cold as I dressed her, poor thing.
Around 4 pm, the rest of the babies are bathed, and then they are placed in the beds in await of their bed time bottle. Before they get their bottles they are quite restless and noisy, and hungry of course, so we normally sing to them. They love hearing us sing, they almost become hypnotized. Daniel was so kind, as I was singing to him when I changed his nappy he applauded me.. haha.
onsdag 1 oktober 2008
Recovery / Aterhamtning
Nu har jag varit sjuk en vecka med elandig hosta, men idag kanns det mycket mycket battre. Var hos doktorn igar och fick medicin for luftvagsinflammation, och en utskrift av penicillin ifall att det skulle overga i infektion. En lakare i Sverige skulle nog aldrig skriva ut nagonting "ifall att". Bruce fran you2africa var snall nog att ga med mig dit. Det var uppskattat.
Langtar till barnhemmet jattemycket, saknar att halla sma bebisar i famnen och komma ut lite.
Just nu ar jag pa the waterfront och har handlat en present till min vaninna som fatt en liten bebis.
Saknar Julia sa himla mycket. Pratade med henne over telefon i forrigar, och hon grat efter mig, och det gjorde ont i hjartat, da jag inte kan vara dar och trosta henne. Jag sa att hon far tanka att over halva tiden redan har gatt, och att det inte ar sa langt kvar.
Sa ja, i morgon atergar jag till barnhemmet med nya krafter, och ska ladda upp fler bilder denna vecka darifran sa ni far se lite mer.
Now I have been ill for a week with a terrible cough, but today I feel very very much better. Was at the doctor's yesterday and got medicine for airwayinflammation, and a prescription for penicillin just in case it would turn into an infection. A doctor in Sweden would never prescribe something "just in case". Bruce from You2Africa walked me there, that was really kind of him, and much appreciated.
Missing the orphanage loads now, missing to hold little babies in my arms and get out a bit.
Right now I am at the waterfront and have been shopping a gift for my friend's new baby.
Missing Julia so very much. Talked to her over the phone day before yesterday, and she was crying for me, and that really hurt knowing I'm so far away to comfort her. I said she has to think about that over half the time already has past and it's not so far to go.
So tomorrow I return to the orphanage with new strength, and I will upload more pictures this week so you get to know a bit more of how it looks!
Langtar till barnhemmet jattemycket, saknar att halla sma bebisar i famnen och komma ut lite.
Just nu ar jag pa the waterfront och har handlat en present till min vaninna som fatt en liten bebis.
Saknar Julia sa himla mycket. Pratade med henne over telefon i forrigar, och hon grat efter mig, och det gjorde ont i hjartat, da jag inte kan vara dar och trosta henne. Jag sa att hon far tanka att over halva tiden redan har gatt, och att det inte ar sa langt kvar.
Sa ja, i morgon atergar jag till barnhemmet med nya krafter, och ska ladda upp fler bilder denna vecka darifran sa ni far se lite mer.
Now I have been ill for a week with a terrible cough, but today I feel very very much better. Was at the doctor's yesterday and got medicine for airwayinflammation, and a prescription for penicillin just in case it would turn into an infection. A doctor in Sweden would never prescribe something "just in case". Bruce from You2Africa walked me there, that was really kind of him, and much appreciated.
Missing the orphanage loads now, missing to hold little babies in my arms and get out a bit.
Right now I am at the waterfront and have been shopping a gift for my friend's new baby.
Missing Julia so very much. Talked to her over the phone day before yesterday, and she was crying for me, and that really hurt knowing I'm so far away to comfort her. I said she has to think about that over half the time already has past and it's not so far to go.
So tomorrow I return to the orphanage with new strength, and I will upload more pictures this week so you get to know a bit more of how it looks!
måndag 22 september 2008
Monday / Mandag
Idag har det varit stralande vader, sa vi har varit ute med barnen nastan hela dagen. Vi bar ut madrasser de far sitta pa, och det maste vara sa skont for dem att fa ligga under ett trad och se pa himlen och lov an att ligga inne i det lilla rummet hela dagarna.
Idag fick jag halla lilla knytet Eloise for forsta gangen, hon som ar sa liten och for tidigt fodd. Bilden jag bifogat ar av henne taget i fredags, dagen hon kom till barnhemmet. Inte kan man tro att hon ar tva manader gammal. Den andra bilden ar jag och Yousay, flickan jag hade hand om i B-gruppen, men som fortfarande kommer till mig ibland.
Helgen har varit lugn, magsjuka lordag, Stina sov ocksa over hos Sean, och hon hade ocksa lite magsjuka, sa vi fick turas om pa toaletten bakom den frostade glasdorren med avslojande siluetter och bra eko. Greenpoint market var vi pa sondagen, dar jag inhandlade en stol och ett shackbord bla. Det var en harlig dag, men manga saljer samma saker, sa efter ett tag blev det lite langdraget.
Today it has been excellent weather, so we have been out with the kids almost all day. We carry out mattresses they get to sit on, and it has to be so nice for them to lie under a tree and watch the leaves and the sky than to lie in the little room all days.
Today I got to hold the little bundle Eloise for the first time, the one who is so small and premature. The picture I have added is of her, taken this Friday, the day she arrived at the orphanage. You wouldnt believe she is two months old. The o
The weekend has been calm, belly bug on Saturday, Stina who also spent the weekend at Seans place got it too, and we had to take turns on the toilet behind the frosted glass door with revealing silhuettes and a good echo. Greenpoint market on Sunday, where I bought a chair and a chesstable amongst other things. It was a lovely day, but many are selling the same things, so after a while it became a bit boring. The other picture is of me and Yousay, the other girl I was taking care of in group B, but she still comes to be sometimes.
söndag 21 september 2008
Ny bebis / New baby
Vi har fatt en tillskott pa barnhemmet, en tvamanaders bebis som ar for tidigt fodd, och ar sa liten och ynklig, och nagra av oss blev rorda till tarar bara av att se den i spjalsangen.
We have a new baby at the orphanage coming in on Friday, a two month year old baby that is premature, and it is so tiny, and made a couple of us cry watching it in the crib.
We have a new baby at the orphanage coming in on Friday, a two month year old baby that is premature, and it is so tiny, and made a couple of us cry watching it in the crib.
onsdag 17 september 2008
Ont i nacken / Pain in the neck
Aj - har fatt varldens nacksparr, utan tvekan pga den harda sangen. Madrassen ar supertunn och kudden likasa, de senaste dagarna har jag haft sa ont att det till och med varit en plaga att svalja och tugga. Idag ar det dock battre tack och lov. Har forsokt mig pa att ga ut pa en promenad innan jag dammar igen.
Ser fram emot att jobba med bebisarna i morgon pa barnhemmet, nu nar jag har flyttat till grupp A.
Ouch - Have pain in my neck, without doubt because of the hard bed. The mattress is super thin and the pillow as well. The last few days I have had such pain that I hardly could chew or swallow. Today it is better though thank God. Tried getting out for a walk today so I dont get all dusty inside.
Looking forward to working with the babies tomorrow in the orphanage, now when I have moved to group A.
Ser fram emot att jobba med bebisarna i morgon pa barnhemmet, nu nar jag har flyttat till grupp A.
Ouch - Have pain in my neck, without doubt because of the hard bed. The mattress is super thin and the pillow as well. The last few days I have had such pain that I hardly could chew or swallow. Today it is better though thank God. Tried getting out for a walk today so I dont get all dusty inside.
Looking forward to working with the babies tomorrow in the orphanage, now when I have moved to group A.
lördag 13 september 2008
Hot hot hot
Idag ar det varmt, sa nu borjar det kannas som Afrika.
Cape Point i onsdags var en helt otrolig resa, vi var fem volontarer som akte (valdigt trevligt sallskap!), vi hade inga storre forvantningar, men resan blev hojdpunkten hittills. Utsikten var magnifik, och vi fick se babianer, strutsar, valar, pingviner och avslutade med en underbar solnedgang. Det var verkligen toppen!
Den 27:e kommer jag troligtvis aka pa the garden route, en 5 dagars resa genom vackra landskap och dar ingar bla. en elefantpark. Det kostar 4000 rand, men da ar allting inkluderat. Jag langtar speciellt efter att se lavendelfalt.
Today it is hot, so now it is starting to feel like Africa.
Cape Point on Wednesday was an incredible trip, we were five volunteers that went (very nice company!), we didnt have any larger expectations, but that trip turned into the highlight of my trip so far. The view was magnificent, and we got to see baboons, ostriches, whales, penguins and finished off with a lovely sunset. It was really great!
On the 27th I am probably going on the garden route, a five days trip through beautiful landscapes where there is an elephant park amongst other things. It costs 4000 rand, but then everything is included. Looking forward to see some lovely lavedar fields I have only seen on postcards.
Cape Point i onsdags var en helt otrolig resa, vi var fem volontarer som akte (valdigt trevligt sallskap!), vi hade inga storre forvantningar, men resan blev hojdpunkten hittills. Utsikten var magnifik, och vi fick se babianer, strutsar, valar, pingviner och avslutade med en underbar solnedgang. Det var verkligen toppen!
Den 27:e kommer jag troligtvis aka pa the garden route, en 5 dagars resa genom vackra landskap och dar ingar bla. en elefantpark. Det kostar 4000 rand, men da ar allting inkluderat. Jag langtar speciellt efter att se lavendelfalt.
Today it is hot, so now it is starting to feel like Africa.
Cape Point on Wednesday was an incredible trip, we were five volunteers that went (very nice company!), we didnt have any larger expectations, but that trip turned into the highlight of my trip so far. The view was magnificent, and we got to see baboons, ostriches, whales, penguins and finished off with a lovely sunset. It was really great!
On the 27th I am probably going on the garden route, a five days trip through beautiful landscapes where there is an elephant park amongst other things. It costs 4000 rand, but then everything is included. Looking forward to see some lovely lavedar fields I have only seen on postcards.
tisdag 9 september 2008
Tuesday / Tisdag
Idag har det varit tufft, framst for att man mer och mer lar kanna barnen och tycker om dem saklart. Vet inte om jag skrev att jag blivit tilldelad tva barn att ta hand om, det ar pojken Conrey, som kanske ar tva, och flickan Yousa som ar 1,5 ar cirka. De ar sa himla gulliga. Idag upptackte vi att barnen anvander omarkta tandborstar som ser helt utnotta ut, och inte har de regnklader sa de far vara inne alla dagar det ar blott i graset, sa det ar nagot som behover inforskaffas.
I morgon ska nagra av oss volontarer aka till Cape point, vi har hyrt en bil, ska bli helskoj! Hej svejs!
Bilderna ar de barn som ar "mina".
Today it has been tough, most because that you get to know the children and like them of course. Not sure if I wrote that I have been assigned two children to take care of, it is the boy Conrey, that is about 2 years old, and the girl Yousa, who is about 1,5 years old. They are so sweet. Today we realized the children use unmarked toothbrushes that look old and worn, and they dont have any rain clothes, so they have to stay inside every day when the grass is wet, so that is something that they need. Tomorrow some of us volunteers are going to Cape point, we have rented a car, will be so much fun! Bye!
The pictures are of the children that are "mine".
fredag 5 september 2008
En vecka har flugit forbi / A week has flown by
Det har redan gatt en hel vecka, och jag anar att tiden har kommer ga valdigt fort. Barnen pa barnhemmet ar underbara, men ocksa nagot testande da vi ar nya. De har handdukar istallet for blojor och forsoker sno varandras mat.
Varen har kommit hit, och det ar nu sommarvarmt, som en svensk sommar. Det var en lustig snabb vandning i vadret, for i helgen som var sa var det kallt som vinter i Sverige med hagelstormar..brrr...
Helgen ar har, och fredagar aker jag till Sean, men forst har Stina och jag tagit en svang pa the Waterfront och kollat shoppingen.
Pa mandag fyller pappan i familjen 60 ar, sa vi ar bjudna pa fest, detta kommer bli valdigt intressant. Det ar alltid slaktingar omkring oss i huset, och vi kanner oss valdigt valkomna av alla.
It has already gone a whole week, and I suspect that time here will fly by quite fast. The children in the orphanage are wonderful, but also somehow testing since we are new people. They wear towels instead of nappies and are trying to steal each others food.
Spring has arrived, and now it is warm like a Swedish summer. Quick turn from last weekend when it was as cold as a winter in Sweden with hailstorms and wind..brrrr..
Weekend is here, and Fridays I go to Sean, but first Stina and I have taken a round in the Waterfront, and checked out the shopping.
On Monday the father of the family turns 60 years old, so we are invited to a party, this will be very interesting. There is always relatives in the house, and we feel very welcome by all of them.
Varen har kommit hit, och det ar nu sommarvarmt, som en svensk sommar. Det var en lustig snabb vandning i vadret, for i helgen som var sa var det kallt som vinter i Sverige med hagelstormar..brrr...
Helgen ar har, och fredagar aker jag till Sean, men forst har Stina och jag tagit en svang pa the Waterfront och kollat shoppingen.
Pa mandag fyller pappan i familjen 60 ar, sa vi ar bjudna pa fest, detta kommer bli valdigt intressant. Det ar alltid slaktingar omkring oss i huset, och vi kanner oss valdigt valkomna av alla.
It has already gone a whole week, and I suspect that time here will fly by quite fast. The children in the orphanage are wonderful, but also somehow testing since we are new people. They wear towels instead of nappies and are trying to steal each others food.
Spring has arrived, and now it is warm like a Swedish summer. Quick turn from last weekend when it was as cold as a winter in Sweden with hailstorms and wind..brrrr..
Weekend is here, and Fridays I go to Sean, but first Stina and I have taken a round in the Waterfront, and checked out the shopping.
On Monday the father of the family turns 60 years old, so we are invited to a party, this will be very interesting. There is always relatives in the house, and we feel very welcome by all of them.
måndag 1 september 2008
Forsta dagen pa barnhemmet. First day in the orphanage
Igar blev vi mottagna av vara vardfamiljer, och vilka harliga manniskor! Man kanner sig omhandertagen och de ar bara sa roliga. I morse kom Peter (man kan val saga att han och hans fru Avril ar vara kontaktpersoner inom projektet) och hamtade oss. Han hamtar oss och lamnar oss, och alltid lika glad och god.
Nar vi klev in pa barnhemmet sa kandes det direkt i hjartat, vi fick borja nastan direkt, och blev utplacerade i grupp A, B, eller C. Jag hamnade i B gruppen som ar barn mellan 18 manader och ca 3 ar. Nagra ar HIV smittade, men de sager inte vilka, utan det ar menat att man ska behandla alla lika, och att man ska vara forsiktig vad galler smitta med alla. Harliga ungar, glada, livfulla, klattrande barn, uppmarksamhetskravande och ibland kan man fa sig en snyting om man sager att de inte far gora si eller sa. Klart, det ar forsta dagen, och de testar en. Personalen ger liksom ingen skotselinfo alls nastan, sa jag ar glad att jag har erfarenheten av att ha barn. Barnhemmet ar strikt. Man far inte bara runt pa nagot barn, inte gosa, de ar som robotar ibland med alla tider de maste passa, bad osv kanns det som, och det ar hemskt, aven om jag forstar att de maste ha nagon slags rutin.
Peter hamtade oss fran barnhemmet och korde oss "hem" och familjen hade besok av en slakting. Trevligt. De vill att vi ska traffa alla deras slaktingar, och de verkar glada med oss. Jag och en tjej till fran Sverige har hamnat i samma hus vilket ar kul. Mamman passar ocksa sitt barnbarn varje dag, han blir snart ett ar, sa vi ar bjudna pa kalas. Pappan fyller 60 ocksa pa mandag, sa en jattefest da med. De ar bara sana himla trevliga och sympatiska manniskor, och jag kanner att vi haft tur som hamnade dar.
Today I won't write my blog in English due to lack of time, but short recap. It was first day in the orphanage today, happy and naughty kids, followed by strict time schedule and we are not allowed to hold them and show too many emotions. Feels strange. We live with a lovely family, me and another Swedish girl, and they are just amazing.
Nar vi klev in pa barnhemmet sa kandes det direkt i hjartat, vi fick borja nastan direkt, och blev utplacerade i grupp A, B, eller C. Jag hamnade i B gruppen som ar barn mellan 18 manader och ca 3 ar. Nagra ar HIV smittade, men de sager inte vilka, utan det ar menat att man ska behandla alla lika, och att man ska vara forsiktig vad galler smitta med alla. Harliga ungar, glada, livfulla, klattrande barn, uppmarksamhetskravande och ibland kan man fa sig en snyting om man sager att de inte far gora si eller sa. Klart, det ar forsta dagen, och de testar en. Personalen ger liksom ingen skotselinfo alls nastan, sa jag ar glad att jag har erfarenheten av att ha barn. Barnhemmet ar strikt. Man far inte bara runt pa nagot barn, inte gosa, de ar som robotar ibland med alla tider de maste passa, bad osv kanns det som, och det ar hemskt, aven om jag forstar att de maste ha nagon slags rutin.
Peter hamtade oss fran barnhemmet och korde oss "hem" och familjen hade besok av en slakting. Trevligt. De vill att vi ska traffa alla deras slaktingar, och de verkar glada med oss. Jag och en tjej till fran Sverige har hamnat i samma hus vilket ar kul. Mamman passar ocksa sitt barnbarn varje dag, han blir snart ett ar, sa vi ar bjudna pa kalas. Pappan fyller 60 ocksa pa mandag, sa en jattefest da med. De ar bara sana himla trevliga och sympatiska manniskor, och jag kanner att vi haft tur som hamnade dar.
Today I won't write my blog in English due to lack of time, but short recap. It was first day in the orphanage today, happy and naughty kids, followed by strict time schedule and we are not allowed to hold them and show too many emotions. Feels strange. We live with a lovely family, me and another Swedish girl, and they are just amazing.
fredag 29 augusti 2008
Antligen har! Finally here!
Sa, idag landade jag i Sydafrika infor mitt volontarprojekt, som jag vantat lange pa. Ingen somn pa planet, men den vackraste fard jag nagonsin tagit, solnedgang, Afrikanska stader upplysta i natten och en underbar soluppgang.
Avril och Peter kom och hamtade mig pa flygplatsen, och anda sedan dess har jag kannt mig trygg och val omhandertagen, plus att jag traffat massor med trevliga manniskor som ocksa ska jobba pa barnhemmet. Borjar jobba dar pa mandag, och langtar verkligen. Idag sa de att reglerna dar ar annorlunda, och att man far ta hem ett barn over en dag eller tva till exempel. Kanns underligt. Det kanns lockande, men hur mar barnen av att fara runt? Far se hur jag kanner sen och hur jag gor. Sa Sean, nu lassar jag kanske in en massa barn till dig!
So, today I landed in South Africa before my volunteering project, that I have been waiting a long time for. No sleep on the plane, but the most beautiful journey I have ever had, sunset, African cities bright at night and a wonderful sunrise.
Avril and Peter picked me up from the airport, and ever since I have felt safe and well taken cared of, plus that I have met a lot of very nice people that also will work in the orphanage. Start working on Monday, and am longing so much. Today they said that the rules there are different and you are allowed to bring a child home over a day or so. Feels strange. How will the kids feel about changing places that often? Will see how I feel later on what to do. So Sean, now I am throwing in a bunch of kids in your flat!
Avril och Peter kom och hamtade mig pa flygplatsen, och anda sedan dess har jag kannt mig trygg och val omhandertagen, plus att jag traffat massor med trevliga manniskor som ocksa ska jobba pa barnhemmet. Borjar jobba dar pa mandag, och langtar verkligen. Idag sa de att reglerna dar ar annorlunda, och att man far ta hem ett barn over en dag eller tva till exempel. Kanns underligt. Det kanns lockande, men hur mar barnen av att fara runt? Far se hur jag kanner sen och hur jag gor. Sa Sean, nu lassar jag kanske in en massa barn till dig!
So, today I landed in South Africa before my volunteering project, that I have been waiting a long time for. No sleep on the plane, but the most beautiful journey I have ever had, sunset, African cities bright at night and a wonderful sunrise.
Avril and Peter picked me up from the airport, and ever since I have felt safe and well taken cared of, plus that I have met a lot of very nice people that also will work in the orphanage. Start working on Monday, and am longing so much. Today they said that the rules there are different and you are allowed to bring a child home over a day or so. Feels strange. How will the kids feel about changing places that often? Will see how I feel later on what to do. So Sean, now I am throwing in a bunch of kids in your flat!
torsdag 21 augusti 2008
45000 borta! / Lost 45000!
Hemma igen för min mellanlandning, men glädjen att vara hemma igen blev inte långvarig då Sean ringde mig igår och meddelade att hans konto blivit länsat på 45000 kr. Tydligen har någon kopierat hans uppgifter på kortet när han betalat på något ställe och gjort ett nytt kort, för han har fortfarande kortet kvar. Har varit till banken idag och det verkar lösa sig, att han får pengarna tillbaka.
Home again for my pit stop, but the joy of being home again was short when Sean phoned me yesterday to say his account had been stripped on 45000 SEK. Obviously somebody copied his card details and made another card to go shopping with, because he still has his card. Have been to the bank today, and it seems to be able to fix, that he gets the money back.
Home again for my pit stop, but the joy of being home again was short when Sean phoned me yesterday to say his account had been stripped on 45000 SEK. Obviously somebody copied his card details and made another card to go shopping with, because he still has his card. Have been to the bank today, and it seems to be able to fix, that he gets the money back.
tisdag 12 augusti 2008
Gå med mig / take a walk with me
Idag tog jag och Julia en promenad in till staden som ligger ca 2 km från vår lägenhet. Innan vi går ut har jag alltid handen full av småmynt för de utslagna, så inte folk ser var jag tar pengarna ifrån. Julia har på sig sin lilla ryggsäck och där har jag bara tillräckligt med pengar till det vi ska köpa. Hälsar på Peter, en servitör vi lärt känna på vårt stamställe precis innanför utgången. Han ger oss några vänliga ord och ett God Bless innan vi går ut. Jag ska beskriva vägen för er, vi går ut genom det fina shoppingcentrets dörrar (vår värld) och tar till vänster. Utanför märks redan skillnaden i standard, ofta står en man och rotar i soptunnan. På rad står taxibilar och taxichaufförerna står och pratar med varandra, några följer en med blicken för att se om man ska be om skjuts. En del bilar kan ha en ihoptejpad ruta och nästan inga har bälten.
Vi går gatan rakt fram, men vi måste korsa några gator, och att korsa gatorna här är som att väja för missiler. Bilar kommer från alla håll vare sig det är grönt eller rött. Grön gubbe slutar blinka innan man tagit 5 steg över ibland en 4-filsväg. Därav står man gärna 5 minuter innan man går över för att vara säker, och det är länge när man bara står. Kliver man sedan upp på trottoaren måste man se var man sätter fötterna så det inte är något hål eller brunn där.
Utanför den Asiatiska restauranten några meter bort sitter alltid en man, med en tom coca-cola pappersmugg och ett par plastpåsar med vad verkar vara kläder. Han ber aldrig om något. Han är den enda vita hemlösa person jag sett här än så länge. Lite längre bort står någon eller ett par vid övergångsställena och säljer the Big issue, en tidning med samma syfte som Situation Stockholm. Jag köpte en första veckan här och lovade en man att köpa nästa av honom när den kom ut. -Fredag, sa han. Idag står en annan lika sliten man där vid övergångstället och försöker sälja tidningen till bilarna som åker förbi, jag har redan lovat den andra mannen att köpa av honom så jag vill inte göra denna man besviken, så vi försökte skynda oss över gatan innan han skulle nå fram till oss. Precis när vi tänkte gå kom han med ett leende och säger att vi inte skulle gå över än, att det fortfarande kommer bilar. Vi skulle vänta, det är farligt. Han sa: Jag ska hjälpa er, gå när jag går, och det gjorde vi. Han försöker inte ens sälja oss sin tidning, och jag känner mig dum.
Lite längre bort ligger det dyraste hotellet i Kapstaden - Mount Nelson. Utanför står alltid en vakt. Också där känns kontrasten bara av att titta åt vänster, där hotellet ligger, och sedan åt höger, där parken ligger och de utslagna sitter på bänkarna i vinterjackor och sover.
På vägen möter vi alla möjliga människor, och man förstår varför det kallas regnbågsnationen. En indisk kvinna går med sitt barn invirad i en filt, vilket verkar vara vanligt här, ett turistpar vad det verkar har en liten pojke efter sig, kanske nio år, som mannen ger en hård knuff när han verkar ha tröttnat, med barnets leende svar "Hey man, what´s wrong with you?" Bara några meter bort står en man med långt skägg och dreadlocks och lutar sig in genom ett krogfönster, även om de satt upp vassa spikar för att förhindra detta, och vi ser hur han får en slant av en turist som ursäktar sig med att det inte var så mycket. Vi hittar ett matställe som verkar vara bra. Man ser att det bara är för lokalbefolkningen av alla blickar man får när man går in. Inser att detta var ett muslimskt matställe, med halalkött. I turistböckerna står det att man ska se ut som om man är säker och gör detta varje dag så de tror man är inhemsk när man är ute, så det känns konstigt att sätta sig där som om man jämt brukar göra så, men en kvinna i slöja bryter tystnaden med att kommentera att min köttpaj såg god ut. Andas ut lite efter detta.
Vi går omkring litegrann innan vi tar taxin tillbaka hem, till vår låtsasvärld av skyltfönster och bara glada människor.
Bilden visar höghuset vi bor i, blickar tillbaka på väg till centrum.
Today me and Julia took a walk to town that is about 2 km away from our flat. Before we go out I always have the hand full of small coins for the homeless, so people can´t see where I take the money from. Julia is wearing her little backpack and there I only have enough money for what we are going to buy. Say hello to Peter, a waiter we´ve gotten to know on our regular café just inside the entrance. He gives us a few friendly words and a God Bless before we go out. I will describe the way to you, we leave the nice shoppingcentre (our world) and take to the left. Outside the difference in standard is already showing. Often there is a man standing going through a bin. There is a row of taxis all the time where the taxidrivers are standing talking to each other, some are following you with their eyes to see if you will ask for a lift. Some cars might have a window made of parcel tape, and almost none have belts.
We are walking the road ahead, but we have to cross some streets, and to cross the streets here is like ducking for missiles. Cars come from all directions no matter if it is green or red. The green man stops blinking after maybe 5 steps on sometimes a 4 lane road. Which makes you stand for at least 5 minutes just to make sure, and that is a long time when you´re just standing. Then when you walk up on the sidewalk you´ve got to make sure you´re not stepping into any holes or wells.
Outside the Asian restaurant a few meters away there is always a man sitting there, with an emtpy coca-cola paper cup and a couple of plastic bags with what looks to be clothes. He is never asking for anything. He´s the only white homeless person I have seen here so far.
A bit further away stands someone or a couple to sell the magazine the Big Issue. I bought one the first week here, and promised a man to buy the next issue when it came out. -Friday he said. Today there is another scruffy man standing there by the crossing trying to sell the magazine to the passing cars. I´ve already promised the other man to buy from him, and I don´t want to disappoint this man, so we try to hurry over the road before he get to us, but just as we are about to walk he approach us and said with a smile: "no no no, there are cars coming all the time, it´s dangerous..I´ll help you, wait until I go". He doesn´t even try to sell us a magazine, and I feel stupid.
A bit further along the road is the most expensive hotel in Cape Town - Mount Nelson. Outside there is always a guard standing. Also there you see the contrast just by looking to the left where the magnifique hotel is, and to the right where the park is, where the homeless are sitting with their winterjackets on sleeping.
On the way we meet all sorts of people, and we understand why it is called the rainbow nation. An Indian woman is walking with her baby wrapped in a blanket, which seem to be common here. A tourist couple are followed by a little boy, maybe 9 years old, the man gave the boy a hard push away from them when he got tired of it, and the boy said with a smile "hey man, what´s wrong with you?" Just a few metres away stands a scruffy man with a long beard and dreadlocks leaning in through a bar window, although there are spikes there to prevent these things. I see him getting money from a tourist, who is saying "sorry it is not so much". We find a lunch place, which seems good. We enter and feel all eyes on us. We notice this is a lunch place for muslims, they serve halal meat. In the tourist books it says to look confident so people won´t think you are a tourist, and it feels strange to sit down pretending you´ve done this a thousand times, but the silence is broken by a woman in a veil who comments on how yummy my meat pie looks. I relaxed better after this.
We walk around a bit before we take a taxi home, to our pretend world of shopping windows and only happy people.
The photo is showing the tall building we are living in, looking back on our way to the centre.
Vi går gatan rakt fram, men vi måste korsa några gator, och att korsa gatorna här är som att väja för missiler. Bilar kommer från alla håll vare sig det är grönt eller rött. Grön gubbe slutar blinka innan man tagit 5 steg över ibland en 4-filsväg. Därav står man gärna 5 minuter innan man går över för att vara säker, och det är länge när man bara står. Kliver man sedan upp på trottoaren måste man se var man sätter fötterna så det inte är något hål eller brunn där.
Utanför den Asiatiska restauranten några meter bort sitter alltid en man, med en tom coca-cola pappersmugg och ett par plastpåsar med vad verkar vara kläder. Han ber aldrig om något. Han är den enda vita hemlösa person jag sett här än så länge. Lite längre bort står någon eller ett par vid övergångsställena och säljer the Big issue, en tidning med samma syfte som Situation Stockholm. Jag köpte en första veckan här och lovade en man att köpa nästa av honom när den kom ut. -Fredag, sa han. Idag står en annan lika sliten man där vid övergångstället och försöker sälja tidningen till bilarna som åker förbi, jag har redan lovat den andra mannen att köpa av honom så jag vill inte göra denna man besviken, så vi försökte skynda oss över gatan innan han skulle nå fram till oss. Precis när vi tänkte gå kom han med ett leende och säger att vi inte skulle gå över än, att det fortfarande kommer bilar. Vi skulle vänta, det är farligt. Han sa: Jag ska hjälpa er, gå när jag går, och det gjorde vi. Han försöker inte ens sälja oss sin tidning, och jag känner mig dum.
Lite längre bort ligger det dyraste hotellet i Kapstaden - Mount Nelson. Utanför står alltid en vakt. Också där känns kontrasten bara av att titta åt vänster, där hotellet ligger, och sedan åt höger, där parken ligger och de utslagna sitter på bänkarna i vinterjackor och sover.
På vägen möter vi alla möjliga människor, och man förstår varför det kallas regnbågsnationen. En indisk kvinna går med sitt barn invirad i en filt, vilket verkar vara vanligt här, ett turistpar vad det verkar har en liten pojke efter sig, kanske nio år, som mannen ger en hård knuff när han verkar ha tröttnat, med barnets leende svar "Hey man, what´s wrong with you?" Bara några meter bort står en man med långt skägg och dreadlocks och lutar sig in genom ett krogfönster, även om de satt upp vassa spikar för att förhindra detta, och vi ser hur han får en slant av en turist som ursäktar sig med att det inte var så mycket. Vi hittar ett matställe som verkar vara bra. Man ser att det bara är för lokalbefolkningen av alla blickar man får när man går in. Inser att detta var ett muslimskt matställe, med halalkött. I turistböckerna står det att man ska se ut som om man är säker och gör detta varje dag så de tror man är inhemsk när man är ute, så det känns konstigt att sätta sig där som om man jämt brukar göra så, men en kvinna i slöja bryter tystnaden med att kommentera att min köttpaj såg god ut. Andas ut lite efter detta.
Vi går omkring litegrann innan vi tar taxin tillbaka hem, till vår låtsasvärld av skyltfönster och bara glada människor.
Bilden visar höghuset vi bor i, blickar tillbaka på väg till centrum.
Today me and Julia took a walk to town that is about 2 km away from our flat. Before we go out I always have the hand full of small coins for the homeless, so people can´t see where I take the money from. Julia is wearing her little backpack and there I only have enough money for what we are going to buy. Say hello to Peter, a waiter we´ve gotten to know on our regular café just inside the entrance. He gives us a few friendly words and a God Bless before we go out. I will describe the way to you, we leave the nice shoppingcentre (our world) and take to the left. Outside the difference in standard is already showing. Often there is a man standing going through a bin. There is a row of taxis all the time where the taxidrivers are standing talking to each other, some are following you with their eyes to see if you will ask for a lift. Some cars might have a window made of parcel tape, and almost none have belts.
We are walking the road ahead, but we have to cross some streets, and to cross the streets here is like ducking for missiles. Cars come from all directions no matter if it is green or red. The green man stops blinking after maybe 5 steps on sometimes a 4 lane road. Which makes you stand for at least 5 minutes just to make sure, and that is a long time when you´re just standing. Then when you walk up on the sidewalk you´ve got to make sure you´re not stepping into any holes or wells.
Outside the Asian restaurant a few meters away there is always a man sitting there, with an emtpy coca-cola paper cup and a couple of plastic bags with what looks to be clothes. He is never asking for anything. He´s the only white homeless person I have seen here so far.
A bit further away stands someone or a couple to sell the magazine the Big Issue. I bought one the first week here, and promised a man to buy the next issue when it came out. -Friday he said. Today there is another scruffy man standing there by the crossing trying to sell the magazine to the passing cars. I´ve already promised the other man to buy from him, and I don´t want to disappoint this man, so we try to hurry over the road before he get to us, but just as we are about to walk he approach us and said with a smile: "no no no, there are cars coming all the time, it´s dangerous..I´ll help you, wait until I go". He doesn´t even try to sell us a magazine, and I feel stupid.
A bit further along the road is the most expensive hotel in Cape Town - Mount Nelson. Outside there is always a guard standing. Also there you see the contrast just by looking to the left where the magnifique hotel is, and to the right where the park is, where the homeless are sitting with their winterjackets on sleeping.
On the way we meet all sorts of people, and we understand why it is called the rainbow nation. An Indian woman is walking with her baby wrapped in a blanket, which seem to be common here. A tourist couple are followed by a little boy, maybe 9 years old, the man gave the boy a hard push away from them when he got tired of it, and the boy said with a smile "hey man, what´s wrong with you?" Just a few metres away stands a scruffy man with a long beard and dreadlocks leaning in through a bar window, although there are spikes there to prevent these things. I see him getting money from a tourist, who is saying "sorry it is not so much". We find a lunch place, which seems good. We enter and feel all eyes on us. We notice this is a lunch place for muslims, they serve halal meat. In the tourist books it says to look confident so people won´t think you are a tourist, and it feels strange to sit down pretending you´ve done this a thousand times, but the silence is broken by a woman in a veil who comments on how yummy my meat pie looks. I relaxed better after this.
We walk around a bit before we take a taxi home, to our pretend world of shopping windows and only happy people.
The photo is showing the tall building we are living in, looking back on our way to the centre.
måndag 11 augusti 2008
Camps Bay
Igar gick vi en 2 timmars promenad till Camps bay, det var en timmes uppforsbacke och en timmes nedforsbacke, puh. Vi nadde till sist den vackra stranden med den finaste sand jag sett, och byggde sandslott. Sedan traffade vi Seans chefer och tittade ocksa pa hans nya lagenhet han ska hyra from manadsskiftet. Det var underbart varmt vader, och vi sag en orn!
I forrigar skulle vi ha akt till Robben Island dar Nelson Mandela satt i fangelse, men batturen var installd, sa vi ska forsoka gora det nasta vecka istallet. Vilket pa satt och vis ar tur for da hinner jag lasa mer av hans bok. (Tack igen Pascale for lanet). Istallet tog vi en sightseeing battur runt hamnen och sag massa salar, vilket Julia var valdigt glad over. Borjar sakna folk darhemma nu, kanns att man varit borta ett tag.
Yesterday we took a 2 hours walk to Camps bay, it was one hours uphill and one hours downhill.. We finally reached the beautiful beach with the nicest sand I've ever seen and built a sandcastle, met Sean's bosses and had a look at his new flat he will be renting from the end of the month. It was such a lovely warm weather, and we also spotted an eagle!
Day before yesterday we were supposed to have gone to Robben Island where Nelson Mandela was prisoned, but the boat trip was cancelled, so we will try to do it next week instead. Which in a way is good, because then I have a chance to read a bit more of his book (Thanks again Pascale for lending it to me). Instead we took a sightseeing tour around the harbour and saw lots of seals, to Julia's great pleasure. Starting to miss people at home now, can feel I've been away for a while.
I forrigar skulle vi ha akt till Robben Island dar Nelson Mandela satt i fangelse, men batturen var installd, sa vi ska forsoka gora det nasta vecka istallet. Vilket pa satt och vis ar tur for da hinner jag lasa mer av hans bok. (Tack igen Pascale for lanet). Istallet tog vi en sightseeing battur runt hamnen och sag massa salar, vilket Julia var valdigt glad over. Borjar sakna folk darhemma nu, kanns att man varit borta ett tag.
Yesterday we took a 2 hours walk to Camps bay, it was one hours uphill and one hours downhill.. We finally reached the beautiful beach with the nicest sand I've ever seen and built a sandcastle, met Sean's bosses and had a look at his new flat he will be renting from the end of the month. It was such a lovely warm weather, and we also spotted an eagle!
Day before yesterday we were supposed to have gone to Robben Island where Nelson Mandela was prisoned, but the boat trip was cancelled, so we will try to do it next week instead. Which in a way is good, because then I have a chance to read a bit more of his book (Thanks again Pascale for lending it to me). Instead we took a sightseeing tour around the harbour and saw lots of seals, to Julia's great pleasure. Starting to miss people at home now, can feel I've been away for a while.
tisdag 5 augusti 2008
En vecka har gatt/ A week has passed
Nu har jag varit har i en vecka och hunnit med massor, efter det jag skrev tidigare har vi akt ner med taget for att se pingviner. Taget ar farligt att aka enligt bockerna och informationen jag fick av volontarresor, om det inte ar hogsasong och i forsta klass. Det ar inte hogsasong, och vi kopte forsta klass biljetter, men da vi precis skulle hinna med taget sprang vi pa i sista vagnen. Som tur ar hande inget. En afrikan papekade pa vagen tillbaks for oss att det ar farligt att sitta nagon annanstans an i forsta klass.
Vi har ocksa besokt slottet, det var intressant. Pa egen hand har jag och Julia inte vagat oss ut nagot speciellt langt, da man marker att det inte ar sakert. Slutar har for idag. Hej da
Vi har ocksa besokt slottet, det var intressant. Pa egen hand har jag och Julia inte vagat oss ut nagot speciellt langt, da man marker att det inte ar sakert. Slutar har for idag. Hej da
Now I have been here a week and done loads. After what I earlier wrote we went down to see the penguins. The train is dangerous to go on according to the books and the information I got from volontarresor, if it is not the high season and you go in first class. It is not high season, and we bought first class tickets, but just because we were about to miss the train we jumped onto the last carriage. Luckily nothing happened. An African man pointed out to us on the way back how dangerous it is to sit anywhere else than first class.
On our own me and Julia havent dared to go far, cause one can tell it is not safe. Will end this here for now. Bye
We also visited the castle, it was very interesting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
