Idag tog jag och Julia en promenad in till staden som ligger ca 2 km från vår lägenhet. Innan vi går ut har jag alltid handen full av småmynt för de utslagna, så inte folk ser var jag tar pengarna ifrån. Julia har på sig sin lilla ryggsäck och där har jag bara tillräckligt med pengar till det vi ska köpa. Hälsar på Peter, en servitör vi lärt känna på vårt stamställe precis innanför utgången. Han ger oss några vänliga ord och ett God Bless innan vi går ut. Jag ska beskriva vägen för er, vi går ut genom det fina shoppingcentrets dörrar (vår värld) och tar till vänster. Utanför märks redan skillnaden i standard, ofta står en man och rotar i soptunnan. På rad står taxibilar och taxichaufförerna står och pratar med varandra, några följer en med blicken för att se om man ska be om skjuts. En del bilar kan ha en ihoptejpad ruta och nästan inga har bälten.
Vi går gatan rakt fram, men vi måste korsa några gator, och att korsa gatorna här är som att väja för missiler. Bilar kommer från alla håll vare sig det är grönt eller rött. Grön gubbe slutar blinka innan man tagit 5 steg över ibland en 4-filsväg. Därav står man gärna 5 minuter innan man går över för att vara säker, och det är länge när man bara står. Kliver man sedan upp på trottoaren måste man se var man sätter fötterna så det inte är något hål eller brunn där.
Utanför den Asiatiska restauranten några meter bort sitter alltid en man, med en tom coca-cola pappersmugg och ett par plastpåsar med vad verkar vara kläder. Han ber aldrig om något. Han är den enda vita hemlösa person jag sett här än så länge. Lite längre bort står någon eller ett par vid övergångsställena och säljer the Big issue, en tidning med samma syfte som Situation Stockholm. Jag köpte en första veckan här och lovade en man att köpa nästa av honom när den kom ut. -Fredag, sa han. Idag står en annan lika sliten man där vid övergångstället och försöker sälja tidningen till bilarna som åker förbi, jag har redan lovat den andra mannen att köpa av honom så jag vill inte göra denna man besviken, så vi försökte skynda oss över gatan innan han skulle nå fram till oss. Precis när vi tänkte gå kom han med ett leende och säger att vi inte skulle gå över än, att det fortfarande kommer bilar. Vi skulle vänta, det är farligt. Han sa: Jag ska hjälpa er, gå när jag går, och det gjorde vi. Han försöker inte ens sälja oss sin tidning, och jag känner mig dum.
Lite längre bort ligger det dyraste hotellet i Kapstaden - Mount Nelson. Utanför står alltid en vakt. Också där känns kontrasten bara av att titta åt vänster, där hotellet ligger, och sedan åt höger, där parken ligger och de utslagna sitter på bänkarna i vinterjackor och sover.
På vägen möter vi alla möjliga människor, och man förstår varför det kallas regnbågsnationen. En indisk kvinna går med sitt barn invirad i en filt, vilket verkar vara vanligt här, ett turistpar vad det verkar har en liten pojke efter sig, kanske nio år, som mannen ger en hård knuff när han verkar ha tröttnat, med barnets leende svar "Hey man, what´s wrong with you?" Bara några meter bort står en man med långt skägg och dreadlocks och lutar sig in genom ett krogfönster, även om de satt upp vassa spikar för att förhindra detta, och vi ser hur han får en slant av en turist som ursäktar sig med att det inte var så mycket. Vi hittar ett matställe som verkar vara bra. Man ser att det bara är för lokalbefolkningen av alla blickar man får när man går in. Inser att detta var ett muslimskt matställe, med halalkött. I turistböckerna står det att man ska se ut som om man är säker och gör detta varje dag så de tror man är inhemsk när man är ute, så det känns konstigt att sätta sig där som om man jämt brukar göra så, men en kvinna i slöja bryter tystnaden med att kommentera att min köttpaj såg god ut. Andas ut lite efter detta.
Vi går omkring litegrann innan vi tar taxin tillbaka hem, till vår låtsasvärld av skyltfönster och bara glada människor.
Bilden visar höghuset vi bor i, blickar tillbaka på väg till centrum.
Today me and Julia took a walk to town that is about 2 km away from our flat. Before we go out I always have the hand full of small coins for the homeless, so people can´t see where I take the money from. Julia is wearing her little backpack and there I only have enough money for what we are going to buy. Say hello to Peter, a waiter we´ve gotten to know on our regular café just inside the entrance. He gives us a few friendly words and a God Bless before we go out. I will describe the way to you, we leave the nice shoppingcentre (our world) and take to the left. Outside the difference in standard is already showing. Often there is a man standing going through a bin. There is a row of taxis all the time where the taxidrivers are standing talking to each other, some are following you with their eyes to see if you will ask for a lift. Some cars might have a window made of parcel tape, and almost none have belts.
We are walking the road ahead, but we have to cross some streets, and to cross the streets here is like ducking for missiles. Cars come from all directions no matter if it is green or red. The green man stops blinking after maybe 5 steps on sometimes a 4 lane road. Which makes you stand for at least 5 minutes just to make sure, and that is a long time when you´re just standing. Then when you walk up on the sidewalk you´ve got to make sure you´re not stepping into any holes or wells.
Outside the Asian restaurant a few meters away there is always a man sitting there, with an emtpy coca-cola paper cup and a couple of plastic bags with what looks to be clothes. He is never asking for anything. He´s the only white homeless person I have seen here so far.
A bit further away stands someone or a couple to sell the magazine the Big Issue. I bought one the first week here, and promised a man to buy the next issue when it came out. -Friday he said. Today there is another scruffy man standing there by the crossing trying to sell the magazine to the passing cars. I´ve already promised the other man to buy from him, and I don´t want to disappoint this man, so we try to hurry over the road before he get to us, but just as we are about to walk he approach us and said with a smile: "no no no, there are cars coming all the time, it´s dangerous..I´ll help you, wait until I go". He doesn´t even try to sell us a magazine, and I feel stupid.
A bit further along the road is the most expensive hotel in Cape Town - Mount Nelson. Outside there is always a guard standing. Also there you see the contrast just by looking to the left where the magnifique hotel is, and to the right where the park is, where the homeless are sitting with their winterjackets on sleeping.
On the way we meet all sorts of people, and we understand why it is called the rainbow nation. An Indian woman is walking with her baby wrapped in a blanket, which seem to be common here. A tourist couple are followed by a little boy, maybe 9 years old, the man gave the boy a hard push away from them when he got tired of it, and the boy said with a smile "hey man, what´s wrong with you?" Just a few metres away stands a scruffy man with a long beard and dreadlocks leaning in through a bar window, although there are spikes there to prevent these things. I see him getting money from a tourist, who is saying "sorry it is not so much". We find a lunch place, which seems good. We enter and feel all eyes on us. We notice this is a lunch place for muslims, they serve halal meat. In the tourist books it says to look confident so people won´t think you are a tourist, and it feels strange to sit down pretending you´ve done this a thousand times, but the silence is broken by a woman in a veil who comments on how yummy my meat pie looks. I relaxed better after this.
We walk around a bit before we take a taxi home, to our pretend world of shopping windows and only happy people.
The photo is showing the tall building we are living in, looking back on our way to the centre.
